På 1580-talet bygger Johan III ett kapell som kallades Sturekapellet. I stadsplanen från 1640-talet fastställs att en kyrka ska byggas på Sturekapellets plats, kyrkan och galgbacken skall vara det första man ser vid ankomsten till Stockholm. Den första kyrkan grundlades april 1656, i rummet ovanför sakristian hölls förhören med de 8 Katarinahäxor som avrättades på 1670-talet. Blodbadselden flammar upp och förstör Katarina kyrka i ännu ej klarlagda cykler. Den 1 maj 1723 brinner kyrkan ner. Nya Katarinakyrkan tar 61 år att bygga men 1784 är den klar, 1862 får hon centralvärme, på 1880-talet river man stenmuren runt kyrkogården och hittar ett inmurat skelett med krossad skalle, oklart vem det är.

Även i kyrkans grundmurar hittar man skelettrester eftersom jord skyfflades in som fyllnad vid kapell och kyrkbyggnad. Natten till den 17 maj 1990 brinner hon igen, orsaken blev aldrig helt säkerställd. Alla inventarier förstördes men murarna och korsarmskupolerna klarade sig. Vid återuppbyggnaden, som kostade 280 miljoner användes handsmidd spik, ekdymlingar och 1600-talets byggteknik. Trots det invigdes nya kyrkan 21 maj 1995 och Silvia var där. Kyrkan är nu sektionerad i brandceller, skilda åt av brandmurar, har ett modernt sprinklersystem samt elektronisk brandvarning.

Begravningsplatsen runt kyrkan har varit en utpräglad fattigkyrkogård där församlingens medlemmar, Stockholms Finska församling, krigsfångar, spinnhushjon och de döda från arrestlokalerna grävts ner. Det var en kal och sorglig plats utan träd eller gräs med gravkor överfulla med lik och ett benhus som fylldes fortare än det kunde tömmas. Bellmans 54:a Aldrig en Iris handlar om trängseln på Katarina kyrkogård. Av innerstans begravningsplatser är Katarina kyrkogård en av de få kyrkogårdar som fortfarande används till att begrava våra döda i.

I nordvästra hörnet står ett skolhus från 1657 som blivit hyreslägenheter men antagligen omvandlas till bostadsrätter fortare än jag hinner fråga ”tror du på spöken?”.

Råttfångare 1901

Innan hissen öppnades för allmänheten ville Maria Hiss- och Magasinaktiebolag testa bärighet och belastning på bron ut till hissen, Stockholm stad kommenderade ut 150 stycken Dhilströmare. Dhilströmarna hoppade upp och ner på bron som fjädrade någon centimeter men ansågs vara gångbar för vanligt folk. Några år senare anlitades Dhilströmare för att hålla nere ballongen som Rolla skulle aeronauta med från Mosebacke terrass. När Dhilströmarna släppte ballonglinorna föll Rollas fallskärm ut ur korgen, Rolla svävade iväg ut mot skärgården och försvann men Dagens Nyheter hittade honom senare och han skapade masshysteri då han låg lik på Kungsholmen.

På Djurgården står det fortfarande kvar några stycken från Stockholms födelse för 800 år sedan. De är det äldsta vi har kvar förutom vattnet runt Stockholm. Här fanns en jättelik ekskog som vi byggde båtar och skåp av.

Bellmanseken vid Gubbhyllan. Epicentret av det frisläppta och sedeslösa djurgården innan 1800-talets borgarmoral skar av dess grenar och högg ner buskar och träd där folk fordom rullade omkring med varandra. Gustav III brukade klä ut sig och besöka eken för att titta på excesserna och lutad mot eken skrev Bellman Epistel nr 25. Innan Hasselbacken öppnade punchveranda för Stockholms bourgeoisie söp borgare och proletärer tillsammans på krogen Dunderhyttan. Hasselsnår och vegetation användes av krognymfer och deras kunder. Bellman gillade att sitta vid den här eken och knåpa med låtidéer och han karvade in sitt namn i Ekens bark. Senare kom en fanatisk Engelsman och stal inskriptionen. Det sägs att efter denna kulturstöld ruttnade ekens kärna och den dog sakta men under 1870-talet var den fortfarande en ståtlig ek med tjock krona och vördnadsvärd pondus. Man tyckte att det vore en fin plats att ställa den Bellmanstaty Alfred Nyström gjort och som August Strindberg suttit modell för. (inte helkroppsmodell Nyström ville att Bellman skulle ha Strindbergs ben och vader som tydligen var exceptionella från hans långa promenader). Men en annan plats valdes och eken fick stå kvar tills vi sågade av kronan och det mesta av grenverket och dödade eken fullkomligt år 1890.

Prins Eugens ek Valdemarsudde. Den största döda eken på Djurgården. Den plomberades på 30-talet med 27 hästlass cement. 7, 67m i omkrets.

Kungseken vid Manilla. Här vände de kungliga ekipagen hem igen vid sina djurgårdspromenader 1 maj.

Luseken på slätten. Här skavde och gned sig oansenliga människor. Som ett djur kliade de sina lusbitna ryggar mot ekens bark.

Karl Johans-ekarna vid Villa Diorama. I en av dessa hittades silverskedar från 1821, undangömda efter någon av Karl XIV Johans picknickar.

Fiskartorpseken vid Husarviken. Eller Karl XI:s ek. Han gillade att fiska och byggde stugan som nuförtiden är en del av eken. Senare startade en av djurgårdsvaktarna en krog här och i krogens fönster sitter Ulla Winblad i någon sång av Bellman som vi inte orkar komma ihåg.

Kung Valdemars ek. Äldst i Stockholm. Döpt efter Birger Jarls äldste son Valdemar Birgersson som blev den första kungen att regera över Stockholm, hans lillebror Magnus Ladulås tvingade honom att avsäga sig kronan 1275.

Ek nr 51 mitt i Oxenstiernsgatan. Eken utanför TV-huset är symbolisk på ett obehagligt sätt. Är den borta nu? Vi har inte varit där på 30 år och det är möjligt att den sågats ner för att användas i något TV eller radioprogram som vi inte sett eller hört.

Gamla ekar, knöliga lindar och knotiga pilar. För oss som bor i staden är träden religion. Våra träd har skapat och fortsätter skapa bråk mellan olika grupper. Protestsånger från tråkiga poeter och statligt sanktionerad galenskap. Romantiker och drömmare mot stadsplanerare och teknokrater. Yggdrasil brusar i etanol och bensinångorna.